Qrius

Idag är det två år sedan jag tvingades ta farväl av min älskade Guldus. Två år av sorg och saknad efter min underbara vän.

Han fyllde 2 år den 2a april 2011. Han var pigg och stark, en helt underbar hund, och vi hade så många härliga planer och förhoppningar för framtiden. En knapp vecka senare föll han ihop, jättesjuk. Tre veckor senare, den 28 april, tvingades vi ta farväl av vår älskade Guldklimp.

Älskade, älskade vän, jag saknar dig så mycket att det gör ont ♥

Guldus hade cancer, en otroligt elakartad sådan, och det fanns ingenting att göra. Även om detta var otur, det var ingen ärftlig sjukdom man lätt kunnat unvika genom avel, så har jag fått uppleva något jag aldrig mer vill vara med om. Jag har fått ta farväl av min bästa vän när han precis skulle få bli vuxen. Jag har fått stå helt hjälplös mot en fruktansvärd sjukdom. Nu två år senare, gör det fortfarande så obeskrivligt ont i mig, saknaden och sorgen är fortfarande ytterst påtagliga. Och jag vet att det idag avlas på hundar med anlag för ärftliga sjukdomar/defekter, att det görs riskfyllda parningar och vad som kanske är värst - att många uppfödare inte tycker att hälsan är något man behöver prata om; man tar den för given.

Jag lovar att den som fått ta bort en ung hund i sjukdom inte tar hälsan för given. Lika lite som den som lever varje dag med en sjuk hund, som räknar dagarna och bara kan hoppas, gör det.


Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte förstå vad spelar det för roll om hunden har en toppenmentalitet eller superexteriör, om den inte blir nog gammal att ens få ut ett championat eller gå alla mentalbeskrivningar/test?
Kan någon vara snäll och förklara för mig vad är allt det där andra värt, när hunden inte lever?


Att Guldus fick cancer var otur och sådana sjukdomsfall kommer vi tyvärr aldrig ifrån, det gäller både bland människor och djur. Men att det finns människor som verkar blunda för sjukdomar hos våra hundar, som verkar göra allt för att uppnå sina fåfänga drömmar, det kommer jag aldrig att förstå. Och jag kommer aldrig tycka att hälsa är något man tar för givet.

Världens bästa Guldklimp, saknar dig min vän ♥

På senaste tiden har jag fått mig ett par tankeställare som jag tänkte dela med mig av, även om detta kanske är självklarheter för alla andra.

Insikt nr 1

Jag på en föreläsning som hette "Glädje & Träning" för ett par veckor sedan. Den var väldigt intressant, jag fick många bra tips och inspiration. Tankeställaren jag fick med mig från denna föreläsning var angående "bubblan" man vill befinna sig i tillsammans med sin hund på träning och tävling.

Detta med att tänka sig att vara i en bubbla - bara jag och min hund - fick jag tips om väldigt tidigt i mitt hundägande. Jag har med detta i bakhuvudet försökt få min hund att fokusera på mig istället för allt annat roligt som händer omkring oss, för vi två är ju i vår lilla bubbla. Vad var då tankeställaren jag fick på föreläsningen? Jo, så här är det; jag har jobbat på att få min hund att strunta i omgivningen och endast fokusera på mig, men jag har inte gjort samma sak själv!

Föreläsaren gav ett tydligt exempel på detta; man är på klubben och tränar i sin lilla bubbla. Plötsligt hör man hur det knastrar i gruset av att en bil kommer, genast tittar man dit för att se vem det är som kommer, kanske en träningskompis? Hur ska hunden förstå att vi är i vår bubbla där vi inte bryr oss om omgivningen, när man ständigt låter "omgivningen" störa? Det är ju faktiskt väldigt orättvist mot hunden!

Tack för den insikten, nu tränar jag aktivt mig själv på att inte bry mig om omgivningen. När jag lärt mig det, ska jag lära min hund detsamma.

Insikt nr 2
Den andra insikten kom från att ha läst en hundbok (av A Hallgren). Den handlar såklart om många olika saker, men en sak jag tagit fasta på är detta med aktivering av hund. När jag tidigare bedömt hur mycket aktivering/motion/stimulans min hund fått, har jag helt enkelt räknat timmar av detta under en dag.

Om en dag bestått av 1½ timme i skogen, 30 min lydnadsträning inomhus och säg ytterligare totalt 45 min utevistelse (promenader mm.) så har jag känt mig rätt nöjd med dagen. Jag har i flera timmar aktiverat min hund med motion och hjärngympa, och han verkar ha blivit trött. Jag säger nu inte att detta skulle vara dåligt, det som var intressant och nytänkande för mig, var att i boken talas det mer om RESTEN av dagen, alltså dom andra timmarna på ett dygn. Vad gör hunden då? Tja, dom flesta vuxna hundar ligger väl och vilar när dom är inomhus och inget händer. Då låter aktiveringstiden plötsligt inte fullt lika imponeande, när man inser att ett sådant dygn ligger hunden och vilar mer än 21 timmar...

Självklart beror det på vilken typ av aktiviteter man hittar på, samt vilket typ av hund man har. Och självklart är det inte bra att överstimulera sin hund heller. Men detta var trots allt en intressant insikt för mig!